English
Meny MENY

Verk med text

Melker Garay
Foto: Niklas Persson

I egenskap av författare skriver Melker Garay ibland texter till sina akrylmålningar. Det kan vara från korta reflektioner till noveller. Och i vissa fall föregriper texten själva målningen.

 

Varats olidliga lätthet. Akryl på canvas 100x120.
Varats olidliga lätthet. Akryl på canvas 100x120.
Foto: Konstnären
Text »

Att vara människa

Ge mig inga svar på frågan vad det innebär att vara människa, då jag misstror varje försök att definiera henne. Men om ni insisterar, vilket ni så ofta gör i er inbilskhet, ge mig då åtminstone en lista över allt det hon är. Och om jag efter att ha läst den fortfarande frågar efter vad hon är, bli då inte förbittrade på mig.

Att vara människa innebär att någon gång under sitt liv tilltalas av tanken på självmord, men även att någon gång vilja ha ihjäl en annan människa. Att vara människa är att sprida agg och missämja omkring sig, att tänja på det sexuellt lovliga, att skriva en upphöjd dikt om det sköna trots fälten med massgravar, att låta sig uppslukas av en lögn, att falla offer för avunden, att med gott mod frossa i mat när andra svälter, att lovsjunga ekonomiska system samtidigt som jorden skändas – det vill säga att prisa enfalden mot bättre vetande.

Att vara människa innebär att hjälpa en medmänniska över gatan, att skänka en peng åt behövande, att uppmuntra andra att växa som individer, att lyssna på dem som har svårt att uttrycka sig i tal och skrift, att våga gråta när det är som svårast, att offra sig för något som är större än en själv, att ha mod att vidga sitt hjärta så att andra kan få plats i det, att inse att man ingenting är utan vänner, att vara förlåtande när ingen annan är det, att räcka ut handen till den som är vilsen, att vända ryggen åt dumheten.

Och att vara människa innebär att finna glädje i det lilla, att inte finna glädje i vare sig det lilla eller stora, att bejaka det goda, att inte bejaka det goda, att tro på Gud, att förneka Gud, att vara trogen, att vara otrogen, att ta avstånd från orättvisor, att inte ta avstånd från orättvisor, att känna empati, att inte känna empati, att få barn, att inte kunna få barn, att bekymra sig för någon, att inte bekymra sig för någon, att låta sig överväldigas av doften av en blomma, att inte låta sig överväldigas alls, att oroa sig för ålderdomen, att inte oroa sig för ålderdomen, att vilja leva, att vilja dö.

Ge mig inga svar på frågan vad det innebär att vara människa, då jag misstror varje försök att definiera henne. Men om ni insisterar, vilket ni så ofta gör i er inbilskhet, ge mig då åtminstone en lista över allt det hon är. Och om jag efter att ha läst den fortfarande frågar efter vad hon är, bli då inte förbittrade på mig.

Melker Garay

 

Sagofåglar. Akryl på canvas 120x100.
Sagofåglar. Akryl på canvas 120x100.
Foto: Konstnären
Text »

De två fåglarna hör ännu inte till någon saga. För dem har ingen skrivit: Det var en gång. Så de väntar tålmodigt på att en sagoboksförfattare ska ge dem plats i en liten berättelse. Men som sagt, ännu har inget hänt. Möjligen kommer det också att dröja länge innan något händer. Sådant är svårt att veta. Och så länge de två fåglarna inte är indragna i en saga får de hålla till i väntrummet där också andra sagofigurer väntar. Ja, under tiden får de två hålla till godo med dem som vistas i rummet, som lejonet, det sorgsna molnet, doktor Strut och många andra.

Vem som skapat dem vet de ingenting om. En dag fanns de bara där. Många tror att det är en trollkarl som ligger bakom allt. Men vissa tvivlar och frågar sig vem som i så fall har skapat trollkarlen. Oftast har sagofigurerna – likt en Nalle Puh – mycket liten hjärna. Och frågan om varifrån de från början kommer är för dem alldeles för krånglig att reda ut. Men de som besitter förmågan att tänka lite större har i sin iver att förstå sig själva ställt en annan fråga: Varför existerar vi? Ingen har slutgiltigt kunnat svara på det. Och somliga har till och med sagt att det har ingen betydelse. Det viktiga är att förlika sig med att man har hamnat här i väntrummet.

De två fåglarna som väntar tålmodigt brukar inte ägna sig åt sådana frågor. Och när dessa frågor smyger sig på dem – oftast om natten då det kan vara så mörkt att stjärnorna inte vågar titta fram – öppnar de sina ögon och längtar till gryningen så att tankarna kring frågorna ska skingras. Alldeles riktigt, de har svårt för de eviga frågorna. De vet inte riktigt varför, men en sagotomte sjöng för länge sedan i skymningen att dessa frågor kan vara farliga och att man bör vara vaksam då det kommer att komma en tid när någon träder fram och påstår sig veta svaren på dem. Och när tillräckligt många lyssnar till den som tror sig ha svaren, kommer alla – även de som begriper minst – upptäcka att endast de som har vingar förblir fria i det väntrum som rymmer fler faror än man kan ana.

De två fåglarna vet inte själva att de redan är indragna i en saga. De tror att det finns en annan värld där den riktiga sagan kommer att utspela sig. Men i väntan på den är de på sin vakt. För de kan inte sluta tänka på det som tomten sjöng den gången när solen sjönk ner på väntrummets himlavalv. En sång som allt fler lystrar till ju längre den stora skaran av sagofigurer väntar. Det är därför de två fåglarna inte flyger så mycket om dagarna längre. Ni förstår, dumma är de inte trots att deras tankar är små. De har förstått hur viktigt det är att inte slösa sina krafter på lekar i luften. Allvaret finns redan där i deras hjärtan. Att en dag kommer tomtens profetia att gå i uppfyllelse, och då kommer de att behöva uppbringa alla sina krafter för att flyga långt bort härifrån.

Melker Garay

 

Drama under en röd himmel. Akryl på canvas 100x150.
Drama under en röd himmel. Akryl på canvas 100x150.
Foto: Konstnären
Text »

Det finns en värld där himlen är röd om dagen och om natten. Där fantasin utgör det som vill överskrida den yttersta begränsningen. Där den blir en kraft som inte kan spärras in i rum, loger eller salar. Den kraft som utan att tveka forcerar trångsynthetens hindrande barriärer. Sant är att inget kan hålla tillbaka denna skapande kraft som söker det hjärta som vill växa under en röd himmel.

I den världen finns på samma gång det raka och krokiga, det höga och djupa, det flammande och det sobert dämpade. Där finns skriet och stillheten, glädjen och bedrövelsen, sanningen och lögnen. Där finns allt. Där är fantasin provokativt voluminös och omfamnar allt. Där blir ordet för en gångs skull stumt. Där backar det enständiga intellektet undan, då det för ett kort ögonblick inser att det står inför en urkraft vars färg är röd som himlen.

I den världen bedrar man sig när man slår igen dörren mot fantasin. Själsligt hemlös blir den som förskjuter överskridandets glädje och därtill förkrossande blind. Utestängd från färgrikedomar och omätliga mängder av former och gestalter. Allt blir torftigt för den som förkastar förmågan att bejaka den kraft som får en att skapa. Lätt är det att glömma att fantasin finns där för den som vill leva under en röd himmel.

Melker Garay

 

Fågel Fenix. Akryl på canvas, 100x150.
Fågel Fenix. Akryl på canvas, 100x150.
Foto: Konstnären
Text »

Hans öde är att alltid komma tillbaka till världen. Och att ständigt dö. Predestinerad för den eviga återuppståndelsen. Aldrig ska han bli fri från livet. Han tillhör det. Så är det bestämt. Vem som bestämt det vet han inte. Och kommer aldrig att få veta det. Dömd är han att leva i ovisshet. Men trots det vill han tro att det finns en mening med hans ändlösa liv. Han måste tro det. Och åter tro på det. Endast så kan han förlika sig med sitt öde. Godta det eviga i sin egen existens. Att det aldrig någonsin ska ta slut. Att allt bara ska fortsätta och förbli som det alltid har varit. Att han – fågel Fenix – i all oändlighet kommer att vara instängd i livet. Att han aldrig kommer att få dö på riktigt.

Likväl finns tvivlet i hans tro. Var gång han förtärs av elden frågar han sig om meningen med sin eviga återkomst. För visst har det en mening? Och när han återuppstått ställer han sig frågan som han ställt sig sedan urminnes tider: Om det inte finns en mening, hur ska jag då kunna stå ut med min ändlösa existens? Den existens som jag har blivit påtvingad. För inte har jag valt ett liv i evighet. Om detta är ett straff, vem har i sådana fall utdömt detta straff att aldrig kunna bli fri från livet? Fågel Fenix kan inte svara på det. Och trots att han inte kan finna ett slutgiltigt svar på sina frågor, fortsätter han att ställa dem. Som om tvivlet höll hans tro vid liv. Tron att det finns en mening med att aldrig få dö på riktigt.

Melker Garay

 

Beyond_redemption. Akryl på canvas, 150x100.
Beyond redemption. Akryl på canvas 150x100.
Foto: Konstnären
Text »

Tjutet skär genom luften. Det är kreaturet som skriker. Tyngt av ångest är det. Allt värker på dess sargade kropp. Svår är dess smärta. Ansträngt flämtar det efter luft. Den irrande blicken söker efter hjälp. Men ingen hjälp finns att få. Övergivet är det förtvivlade kreaturet. Bortglömt. Lämnat åt sitt hårda öde. För sant är att ingen finns där för att trösta det. Fråntaget hoppet har det blivit. Förebudet om det hemska fanns inte. Plötsligt var det bara inkastat i det stormande infernot. För ett inferno är det. Allt runt omkring djuret sliter i dess kropp så att dess lemmar förvrids. Vanställt har det blivit. Groteskt i hela sin olyckliga uppenbarelse. Med krampaktigt utspärrade ben och armar stirrar det skräckslaget upp mot den dånande himlen. Det vet att när som helst kan en blixt slå ner på den plats där det ligger. Kreaturet tänker att världen är orättvis och ond. Obegriplig är denna pinande tillvaro. Men en sak begriper det. Att på denna jord är sträckan från ond tanke till ond handling skrämmande kort.

Kreaturet orkar inte längre tänka. Det skakar, skälver och grinar om vartannat. Och det vet att snart är allt över. Likväl vill det hoppas på att det finns en räddning. Men inte för dess egen skull. Utan för de andras. De som befinner sig långt från infernot. De som ännu inte blivit offer för grymheten. De som inte känner till den smärta som bryter ner allt det man en gång trodde på. Ja, det önskar att de inte ska behöva uppleva vad det nu blir utsatt för. Men samtidigt vet kreaturet djupt inom sig att det är en lögn. De andra är också själva i stånd att begå det som är ont. Så är det. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att förbli. Det finns inget att hoppas på, tjuter kreaturet uppgivet i den häftiga stormen. Ögonblicket därefter sliter den kraftiga vinden med sig en buske full av taggar. Och än fler sår rivs upp på dess redan hårt ansatta kropp. Kreaturet förstår att här finns ingen Gud eller ängel som kommer att ingripa. Här finns inte ens det onda. Här finns endast tillvarons ohyggliga meningslöshet. Sedan lyser himlen upp. En blixt skär genom luften. Och allt är slut när den träffar dess plågade hjärta.

Melker Garay

 

Fågeln som blev ett med trädet. Akryl på canvas, 150x100.
Fågeln som blev ett med trädet. Akryl på canvas, 150x100.
Foto: Konstnären
Text »

Det är skymning. Fortfarande söker sig ljuset in i djungeln. Och där inne någonstans sitter en fågel och tänker på det som varit. Dess blick är inåtvänd och modfälld. Alldeles orörlig kontemplerar den över hur det kunde bli som det blev. Som att dess frihet gick förlorad för länge sedan. Eller att den inte längre kan breda ut sina vingar och flyga sin väg. Oklart är det när detta hände men det saknar betydelse. Sant är dock att den nu tillhör trädet. Med tiden har de vuxit ihop. Inget kan längre skilja dem åt. Kanske är det meningen att det ska vara så. Att de från första början var ämnade för varandra. Och att de ska förbli tillsammans tills döden skiljer dem åt. Kanhända var det så det var tänkt. Eller så kunde det ha varit annorlunda. Men om det vet fågeln inget. Likväl funderade den ofta över det. För en gång i tiden kunde fågeln flyga från träd till träd. Inget band den till något. Den tillhörde ingen. Fågeln hade sin frihet. Men det var då. Dessa tankar kom den alltid tillbaka till när det sista ljuset sökte sig in i djungeln. Som om den ville rama in skymningen med sina dystra tankar.

Till skillnad från fågeln tänkte aldrig trädet på frihet. Den hade alltid haft sina rötter i jorden. Alltid levt på en och samma plats. Men det hindrade inte trädet att försöka förstå fågelns funderingar om en svunnen frihet. Det ville förstå vad det innebar att kunna ge sig iväg från en plats till en annan. Ja, det ville ju så gärna förstå då deras öden nu var sammanvävda. Men det var svårt. Istället var trädet bekant med en annan frihet. Den frihet som innebar att inte bli fälld av stormar, att inte bli angripen av röta, att inte förlora sina löv. Det vill säga friheten från att bli drabbad av en olycka. Fågelns frihet var som sagt en annan – att få välja sin egen väg i livet. Den väg som kunde leda till lycka. Frågan var bara vad priset var för en sådan frihet. Om detta samtalade de dock inte. Trädet tog livet som det var, medan fågeln tog livet som det skulle ha kunnat vara. Och trädet kunde förlika sig med sitt öde. Fågeln däremot var tyngd av sitt. Emellertid blev allt lite lättare för den när natten med dess tysta mörker lade sig över djungeln. Ett mörker som var barmhärtigt då det fick fågelns ögonlock att sänkas. Endast i sömnen kunde den bli förskonad från sina dystra tankar. De tankar som snart återigen ska få dennes blick att bli inåtvänd och modfälld. Tankar som kommer att rama in den skymning som blott är i sin linda.

Melker Garay

 

Förskjuten fantasi. Akryl på kanvas, 150x100.
Förskjuten fantasi. Akryl på canvas 150x100.
Foto: Konstnären
Text »

I varje människas fantasi borde det finnas en kraft som förbarmar sig över denna egendomliga varelse som kommer från ingenstans, men som hämtat sina delar från rester som ingen vill ha. Det borde finnas en kraft som vill ta sig an denna varelse som springer där ute ensam och vilsen. Den som givits ett märkligt stort huvud som pryder dess utdragna hals. Den vars ben är så korta att det ser ut som om den ska falla när som helst.

Vad den tänker på vet man inte. Och ingen vill närma sig denna vanskapta uppenbarelse. Vad ska man sig ta sig till med den, frågar man sig. Den rör sig så egendomligt som om den var sjuk från födseln. Ensam har den alltid varit. Vilset rör den sig från gryning till skymning. Som om den sökte efter någon. Som om den ville hitta någon som förstod sig på den. Som om den inte längre orkade leva i sin ensamhet och vilsenhet.

Det måste finnas en kraft som vill gott. Men det finns inget måste. Vad vore en fantasi om det fanns ett måste? Där existerar endast ett flöde som rör sig fram lika obarmhärtigt som tiden. Ett flöde som bara finns där och som man kanske till slut kommer att förlika sig med. Ett flöde som aldrig upphör och i vilken en vanskapt varelse inte förändrar något. Ett flöde vars kraft varken är god eller ond. En kraft som saknar vilja och mening.

Kanhända är det just det som varelsen innerst inne känner i sin övergivenhet. Att den är utlämnad åt en blind och skoningslös kraft. Inte undra på att hela dess existens får en att bli smärtsamt ledsen. Se på den! Se hur huvudet vajar betänkligt fram och tillbaka. Se hur halsen sträcks till bristningsgränsen. Se hur kroppen är gjord av rester som ingen vill ha. Som om den vore en fantasi, dömd att för alltid vara förskjuten.

Melker Garay

 

Stambron. 150x100 Akryl på canvas
Stambron. Akryl på canvas 150x100
Foto: Dani Kormazean
Text »

Att fälla en stam över en avgrund är att besegra den. Stammen bli en bro. En början. Kanske till ett nytt äventyr. Eller måhända till begynnelsen av en kärlekshistoria. Eller början till den där mardrömmen som plötslig blir verklig. Det vet vi inte. För att veta det måste vi över bron. Den som leder över till det som är okänt. Till det som kanhända förändrar allt i våra liv. Åtminstone det som borde ha förändrats för länge sedan. Kan det verkligen vara så? När allt kommer omkring vet vi så lite. Det enda vi vet är att bron finns där över en avgrund som nyss blivit besegrad.

Melker Garay

 

Fågeln som stod upp mot mörkret. 100x150 Akryl Blandteknik
Fågeln som stod upp mot mörkret. Akryl Blandteknik 100 x 150
Foto: Dani Kormazean
Text »

Fågeln som stod upp mot mörkret

Det var en gång en tupp som satt på ett kyrktorn, såsom kyrktuppar brukar göra. Från tornet hade tuppen sett mycket. Ibland tider av ljus, ibland tider av mörker. Och mörker var det nu över världen. Ett mörker som omslöt människornas hjärtan. Trots att det snart var jul.

En dag undrade tuppen: Varifrån kommer detta mörker? Och den tog mod till sig för den visste att mörkret inte gillade att man ställde frågor. Men tuppen fortsatte i dagar och veckor att tänka på den frågan. En fråga som ledde till fler frågor. Till slut ställde den frågan: Varför måste vi ha detta mörker? I den stunden tändes ett ljus av hopp i tuppen. Ett hopp som växte och växte.

Så en natt började kyrkklockorna ljuda. Människorna tittade förvånat ut genom sina fönster och där – på toppen av kyrktornet – såg de att tuppens färger sken så starkt att det väldiga mörkret vek undan. Alla var förstummade. Aldrig hade man sett något liknande.

Ståndaktigt stod tuppen där i natten och lös så förunderligt vackert. Och människorna tog till sig ljuset som den modiga fågeln skänkte världen. Hoppet spred sig bland dem och man gick ut på gatorna och sa att mörkret ville man inte längre ha.

Det var så det besegrades. Mörkret. Allt hade börjat med en fråga. Och den som hade ställt frågan var fågeln som tagit mod till sig. Fågeln som längtade till ljuset som alla hade glömt bort. För den kunde sin historia. Den mindes att bortom mörkret fanns ljuset. Och nu när ljuset spred sig över världen talade alla om fågeln som stod upp mot mörkret.

Melker Garay

 

Emancipation Blandteknik 100cm x 150cm
Emancipation Blandteknik 100cm x 150cm (närbild)
Emancipation. Blandteknik 100 x 150
Foto: Dani Kormazean
Text »

Emancipation

Denna målning är ingen målning. Jag skulle vilja säga så men det är lönlöst. Den finns i en kontext som tvingar den att bli en målning. Den är dömd att vara det. Den kan inte träda ut ur sig själv och bli något annat. Fångad är den. Inklämd och instängd i en tvingande omständighet. Vilket osökt får mig att tänka på Goethes ord: Först i begränsningen visar sig mästaren.

Jag har gjort denna tredimensionella målning i ett försök att tränga ut ur den förment ofrånkomliga tvådimensionaliteten där allt är platt. Den materiella plattheten ingår i den traditionella definitionen på bildkonst och utifrån denna platthet skapar man illusionen av djup. Illusionen är med andra ord bildkonstens utmaning och möjlighet.

Som bekant begränsar sig inte illusionen som fenomen till endast det tvådimensionella utan finns i alla tänkbara dimensioner. För där det finns tanke finns även illusion. Men möjligen är det inte bara illusionen som intresserar mig i denna målning utan också fantasins obändiga kraft. Att ständigt överskrida. Att djärvt trotsa det omöjliga. Att spjärna emot och betvivla det givna. Det givna i dubbel bemärkelse. Det givna som man har fått till sig av det som är stipulerat, den så kallade normen – den som på samma gång är vägledande och kvävande. Men även det givna som har sina grund i ens egna medvetna och omedvetna beslut – frivilliga såväl som ofrivilliga.

I detta verk finns en värk. Som kommer av att lager efter lager håller på att brista, spricka, krackelera. Visst hör man ljudet från det, och snart faller något till golvet. I fantasin sker detta. Åtminstone i min. Kanske även i betraktarens, om denne nu vill träda in i målningen på samma sätt som jag väljer att göra. Ett verk har ju många ingångar, både små och stora, synliga och osynliga, tillåtna och otillåtna. Jag talar om värk då jag anser att all emancipation – både den fysiska och psykiska – är i olika grader smärtsam.

Det är förklaringen till att man kan se slitningarna på ytan; den långsamma söndringen som uppstår när kloten ivrigt och enträget försöker att frigöra sig från den förhärskande plattheten; en platthet som i sin tur lika ivrigt och enträget försöker hålla kvar det som aldrig kan hållas kvar. Klotet som vägrar att försvinna in i den platta ytans förkrossande anonymitet.

Ja, så vill jag se på denna målning eller kanske borde jag säga skulptur. En skulptur som vill göra sig fri från dess påtvingade former. Det vill säga bejaka det som inte fick bejakas: Att få falla sönder.

Melker Garay

 

Blomman. Blandteknik 120 x 100
Blomman. Blandteknik 120 x 100
Foto: Dani Kormazean
Text »

Människorna tycks inte begripa att jag kommer att dö. Istället gör de en stor sak av att jag växer var dag och att jag snart kommer att slå ut. Och när jag väl har slagit ut kommer man att säga att jag är en praktfull skapelse, behaglig att titta på. Jag vet att det kommer att bli så. För så var det för de andra, de som förlorade sina färger och tynade bort.

Det jag nu ska skriva låter hemskt: Jag önskar att jag inte hade blivit till. Ja, så är det. Och det har gått så långt att jag om dagarna hoppas att man låter bli att vattna mig. En blomma borde inte tänka så, men jag tänker så. Jag kan inget annat.

Men för all del, än ska jag inte dö. De kommer, som de säger, att med kärlek ge mig vatten. Men vad är det för kärlek att låta mig få uppleva den förnedring som skall komma? De talar om kärlek som om det vore en självklarhet, men de förstår inte att deras kärlek förlänger mitt meningslösa liv. Ja, mitt liv är meningslöst. För vad finns det för mening med att man låter mig först få uppleva min blomstring för att sedan, när jag har fått stått där i min prunkande prakt, låta mig långsamt vissna bort?

Man säger att livet kan vara grymt. Det stämmer inte. Livet är grymt, när ens egen undergång är bestämd redan på förhand. Nej, ingen kommer undan förgängelsens tyranni. Hjärtlös är den som skapat livet. Men alla de som är omkring mig tänker inte så. De talar om livet som en gåva, som om den som gav dem livet var fylld av kärlek. Och visst. Det är sant. Livet kan onekligen upplevas som gott, men bara om man låter sig bedras av lögnen. Vilken lögn? undrar ni. Livslögnen, om den nu är bekant för er. Den människa som emellertid funderat över denna lögn och därtill genomskådat den, kommer förr eller senare att stå där tom och naken i sin villfarelse om det goda livet, och önska sig att denne inte tänkt över huvud taget.

Dåren bland oss klarar sig dock. Det gör han alltid. Och på sin dödsbädd kommer han att lovprisa livet för att han har kunnat leva ett gott liv här på jorden. Skrattat och sjungit har han också gjort, likt ett litet barn. På sätt och viss avundas jag dåren. Han har ju i alla fall varit lycklig, den jäveln.

Tiden har gått. Det var länge sedan som jag slog ut i min prakt; då jag stod stolt och rakryggad och gav världen underbara dofter. Men tiden har som sagt gått, och nu står jag här och väntar på att allt ska ta slut.

Ni tycker kanske att mina tankar är alltför dystra för att behaga er. Och att jag är bitter. Det stämmer. För visst är jag bitter. Det är jag verkligen. Bitter över att jag inte kan vara dåren som brister ut i skratt när han ser sina blad förtvina. Bitter över att jag inte förmår att sjunga och gråta av glädje när solen värmer min sedan länge kraftlösa kropp. Bitter över att människorna inte begriper att jag inte vill någonting annat än dö.

Melker Garay

Ur Garays novellsamling Fågelskrämman

 

Avvikelsen. Blandteknik 100 x 150
Avvikelsen. Blandteknik 100 x 150
Foto: Dani Kormazean
Text »

Avvikelsen

På denna målning kan vi se en ojämn ansamling av något knubbigt mot en jämn yta. Är det något som avviker i den? Om det funnits en svart fläck i målningen så skulle man kunna påstå att det svarta avviker. Men här finns endast vit färg. Och därmed torde åtminstone det vita inte avvika då det dominerar helt. Så vad avviker? Vad är det, för att tala med Aristoteles, i materialet eller formen som är skadat? Det släta? Det knubbiga? Man skulle kunna tycka att det är något av detta som avviker från normen, det vill säga det estetiskt behagfulla.

Vad beträffar det släta så är det antagligen mer kopplat till normen än det knubbiga, då det släta förmodligen associeras med antika marmorskulpturer. Det släta blir måttstocken. Men behöver det verkligen vara så, i en tid då allt – i god postmodernistisk anda – är möjligt. Någon skulle kanske till och med kunna hävda att man kan vända på resonemanget; att det knubbiga är det mest estetiskt njutbara i målningen. Då blir det knubbiga den normativa måttstocken. Och naturligtvis finns det säkert någon som istället hävdar att det går alldeles utmärkt att påstå att inget avviker eftersom det släta och det knubbiga tillsammans konstituerar själva målningen. Eller så är det mer frågan om en paradox: Det är målningens ändamål att avvika och därmed upphör avvikelsen. Kanske är det så. Kanske inte.

I den aktuella målningen kan man fråga sig: Vem vill ha en märklig, knubbig utbuktning på en tavla som inte tycks föreställa något meningsfullt? Eller är frågan felaktigt ställd? Ja, varför skulle man inte kunna uppleva den förment förskräckliga utbuktningen som estetiskt behaglig? Oavsett svaret, måste man nog fråga sig om inte avvikelsens största bidrag är att just avvika. Den finns där för att definiera normen – det estetiskt förtjänstfulla. Eller rättare sagt: Avvikelsen finns där för att problematisera det estetiska.

Vi lever i en tid där konst mer och mer tycks sakna normer. Föreställningen om den universella estetiska normen har blivit suspekt. Med andra ord: Allt är tillåtet. Och naturligtvis kan man fråga sig om inte den inställningen omöjliggör utsagor såsom: Detta är inte konst.

Men om det nu inte är konst, då inställer sig ofördröjligen frågan: Vem ska avgöra slutgiltigt vad som är konst? De enskilda konstnärerna som var och en månar om sina intressen? Eller konstakademierna – de som lär ut vad konst är? Och som även de ta vara på sina intressen. Eller är det institutionerna – de som köper in ”riktig” konst? Som också de har sina intressen för ögonen.

Vilka det än är, så kommer de som gör anspråk på att slutgiltigt avgöra vad som är riktig konst troligtvis att bedra sig själva. Det är bara att se tillbaka i konsthistorien; avvikelsen blev med tiden inte sällan normen.

Melker Garay

 

Syrien. Blandteknik 120 x 100.
Syrien. Blandteknik 120 x 100. Närbild.) Syrien. Blandteknik 120 x 100. Närbild.)
Syrien. Blandteknik 120 x 100
Foto: Dani Kormazean
Text »

Syrien

Hur ska man kunna begripa kriget i Syrien? Vari ligger dess absoluta nödvändighet? Och säg mig, vad ska kunna uppväga allt lidande som kriget har gett upphov till?

Jag kan inte ge svar på dessa frågor. Likväl vill jag begripa det som möjligen inte går att begripa. Det vill säga det som ständigt återkommer genom hela historien: Krigen med alla sönderslitna kroppar och den oändliga smärtan.

Ambitionen att begripliggöra det onda finns i konsten. Exempel på det är Pablo Picassos Guernica, Fredrik Reuterswärds Non Violence och Martha Roslers PHOTO OP.

Den abstrakta målningen nedan är mitt sätt att gestalta ilskan och sorgen jag känner över allt mördande i Syrien. Ett mördande som alltid sker i det förment godas tjänst. Med andra ord: Man bör alltid vara misstänksam – vara på sin vakt – mot de som påstår att de företräder det ”goda”.

Melker Garay

 

Foto: Eva Lindblad

Sverige åt svenskarna. Blandteknik 100 x 150
Sverige åt svenskarna. Blandteknik 100 x 150 (profil)
Sverige åt svenskarna. Blandteknik 100 x 150
Text »

Sverige åt svenskarna

Svenska fanan är vacker. Det gula korset över det blå fältet. I den fanan kan man tolka in mycket. För mig är den en symbol för öppenhet. Och öppenhet ska vi nog vara rädda om.

Hemskt är det när nationalister, i sin iver att visa att de är bäst på att vara svenskar, kränker andra så att Sveriges fana förfulas – korset skrumpnar och blir maskätet av de maskar vi kallar inskränkthet.

Det är just denna inskränkthet, som har sina rötter i enfald och rädsla, som jag har försökt att fånga med denna målning. I den ser vi en fana som ingen är stolt över, utom de nationalister som är förblindade av sin fientlighet mot allt främmande och som inte ser att fanan förvandlats till något fult och sjukt.

Melker Garay

 

Spegeln. Akryl på canvas 120 x 100
Spegeln. Akryl på canvas 120 x 100 (profil)
Spegeln. Blandteknik 120 x 100
Text »

Många är ni som har sett in i mig. Och har ni en gång gjort det, kan ni inte låta bli att fortsätta med det. Jag har förstått att jag har något som ni behöver, annars skulle ni ju inte komma tillbaka som ni gör. Ja, ni kommer tillbaka för att jag låter er se vad ni själva vill se. Och det är väl snällt av mig att jag låter er göra det? Eller hur?

Vissa av er hatar mig emellertid, och inbillar er att ni inte behöver mig. Likväl kommer ni åter och glor på mig som om ni ville kränka mig. Men mig kränker ingen. Jag förlåter er dock, då det finns en skillnad mellan mig och er, och det är att ni aldrig kan ljuga för mig. Men ljuga för er, det kan jag. Och det är väl just därför ni behöver mig.

På sätt och vis tillhör ni mig. Och det har jag inget emot. Om jag trivs med det? Visst gör jag det. För jag vet att ni är sköra. Det stämmer. Ni förstår, det är inte jag som är skör, utan det är ni själva som är det. Sköra och ömtåliga, det är vad ni är.

Ni tror att ni öppnar upp en värld för mig när ni står där och blottar er inför mig. Men det är inte sant. Det är istället jag som öppnar upp en värld för er. För ibland låter jag er upptäcka sådant som ni inte vill se, men som ni måste se. Ja, i mig ser ni er själva som ni verkligen är. Tycker ni att det är hemskt av mig att göra så? Visst är det hemskt, för vem av er vill se sig själv, när det finns så mycket att dölja?

Inför mig finns inga hemligheter. Och om jag vill så kan jag låta var och en av er se långt in i det ni kallar själen; så långt in att ni blir skrämda. Men jag vill inte skrämma er. Och varför vill jag inte det? Därför att det finns något i er som avhåller mig ifrån det. Kärlek? Kanske det. Låt oss kalla det för kärlek. Men vad är kärlek när den kommer från samma dunkla källa som allt det som inte är kärlek?

Låt mig för all del inte tråka ut er med djupsinnigheter. För vad har ni för användning av dessa när ni står framför mig och ser in i er egen spegelbild? Ja, vad har ni för nytta av djupsinnigheter när jag långsamt klär av er ert förnäma Jag, så att det knappt blir något kvar av det? Nej, istället ger jag er lögner som behagar er. Och det gör jag för er skull. För ingen av er vill väl se hur fula ni egentligen är? Ni inbillar er att ni är vackra. Men vackra är ni inte.

Ni tror kanske att jag talar om era märkvärdiga utseenden? Men om dem talar jag inte. Jag talar om det jag ser när jag blickar djupt in i er. Det är då jag ser allt det där fula, som ni alla vill dölja för er själva och för varandra. Inte undra på att ni behöver mig.

Jag kan dock trösta er med att även jag behöver er. För vad vore jag utan ert stirrande? Möjligen är det en klen tröst, men icke desto mindre en tröst. Men ni är alltför självupptagna för att kunna se saken från mitt håll. När allt kommer omkring så är det i och för sig begripligt. Varför är det begripligt? frågar ni förnärmat. Livslögnen, svarar jag. Allt det jag har talat om är inget annat än era livslögner. De som ska förse era liv med mening.

Jag har förstått att bakom dessa lögner finns en rädsla. Eller ska jag säga skräck? En rädsla för allt det som får er att reflektera över er själva, och som ni förgäves försöker dränka i djupet av er egen bottenlösa spegelbild. En rädsla som kommer av att ni förr eller senare inte längre förmår att blunda för era egna lögner. Det är därför ni inte vill tänka på dem. Det är därför ni hånar allt som skulle få dem att blottläggas för er. Det är därför ni alla en dag kommer att hata mig. Är inte det lustigt, då jag endast skänker er det ni begär.

Melker Garay

Ur Garays novellsamling Fågelskrämman

 

Akryl på canvas 150 x 100
Draken. Akryl på canvas 150 x 100
Text »

I den mörka lådan hade han legat länge. Hur länge visste han inte, men det brydde han sig inte om. Däremot var han bekymrad över att hans minne hade försämrats. Och det som bekymrade honom mest var att han inte kunde komma på varför han egentligen fanns till.

Där låg han nu och för ett ögonblick kom han ihåg vinden. Ja, ljudet av vinden var rester i hans minne som ännu inte blivit fördärvat av tiden. Och för en kort stund log han. Han erinrade sig att just vinden en gång för länge sedan hade varit hans vän. Visst var det så, tänkte han men snart suckade han, för i lådan fanns ingen vind och skulle aldrig finnas.

Så en dag öppnades lådan, och han såg ett litet pojkansikte vars nyfikna ögon betraktade honom.

- En drake! sa pojken till sin pappa som stod alldeles bakom honom.
- Ja, det stämmer.
- En riktig drake, ropade pojken och skrattade av lycka.

Nu var draken inte längre i sin mörka låda. Man hade burit ut honom och han befann sig nu på en äng där vilda vitsippor och scilla blommade. Det är vår, tänkte draken och kände hur solen värmde hans kropp. Och han hörde att de ville att han skulle flyga, och visst ville han flyga, för han tänkte på sin gamle vän vinden och att få vara med honom högt däruppe under himlen.

Pojken sprang allt vad han kunde över ängen med draken bakom sig. Han sprang och sprang för hans pappa hade lärt honom att man måste springa fort om man vill att draken ska vakna och flyga upp bland molnen. Och snart kom vinden och gav draken den kraft han behövde under sina vingar. Titta pappa… draken flyger! ropade pojken glatt.

Vinden förde draken högt upp mot himlen. Och långt där uppe uppfylldes draken av en fantastisk känsla av frihet. Så här borde det alltid vara, sa han till sig själv och njöt i vinddraget som bar upp hela hans stolta kropp och som fick hans färggranna svans att rotera elegant och praktfullt. Ja, så här borde det alltid vara, upprepade han och kände sig verkligen fri.

Men riktigt fri var han ju inte. För han var ju bunden. Linan höll honom fast; den lina som förband honom med pojken långt där nere. Plötsligt blev draken arg, för inte ville han att pojken skulle hålla i linan; varför skulle pojken hindra honom från att vara fri? undrade han förargat. Så fortsatte han sin tankegång och undrade om pojken själv skulle ha gillat om man band fast en lina om hans kropp?

Alla dessa funderingar fick draken att återigen ställa frågan om varför han fanns till. Och svaret han gav sig själv var att han fanns till för att vara fri, och därmed borde han ju slita av sig linan. Borde han inte det? Och vad var egentligen alternativet? Att år efter år bli nedslängd i en låda där det var alldeles tyst och becksvart.

Så kom draken ihåg att han hade ställt sig samma frågor året innan. Och året dessförinnan. Det stämde. Varje gång när han hade svävat högt bland molnen hade han ställt sig dessa frågor. Men, frågade han sig, vad är det som får mig att avstå från att slita av linan? Ja, vad var det som gjorde att han inte valde friheten? Den frihet som han nu så mycket längtade efter. Det kunde han inte svara på.

Långt där nere sprang pojken. Och draken såg att pojken var lycklig och strålade av glädje. Så mindes han att samma glädje hade han sett i pojkens fars ansikte en gång i tiden. För fadern hade också varit en liten pojke med en lina i handen, på samma sätt som hans far i sin tur hade varit det. I minnet kunde draken se den lille pojkens farfar och hur denne sprang över samma äng som nu den lycklige pojken sprang över.

Och nu mindes han plötsligt. Förklaringen till att han inte slitet av linan var pojken där nere. Och draken sa till sig själv: Vad vore jag utan honom? Är det inte han som ger mitt liv en mening? Och vem skulle jag kunna göra lycklig om jag slet av linan? Vad är min frihet värd om jag inte längre har förmågan att skänka ett barn glädje? Ja, det är först nu jag minns varför jag finns till. Och han tänkte att allt nu var bra.

Så kunde denna berättelse ha slutat. Men det finns ett men i alla berättelser, på samma sätt som det finns ett men i livet. För när draken fick ordning på sina tankar om varför han fanns till, frågade han sig själv vad han hade menat med att han hade kunnat slita av linan. Och ögonblicket efter hade han insett att han inte alls hade kunnat göra det. Det hade bara varit en bedräglig fantasi för att kunna stå ut med att hans frihet inte betydde något. Att han bara var en pojkes drake. En drake som endast fanns för dem som höll i hans lina hårt och bestämt.

Melker Garay

Ur Garays novellsamling Fågelskrämman

 

Papegojan. Akryl på canvas 150 x 100
Papegojan. Akryl på canvas 150 x 100
Foto: Dani Kormazean
Text »

Papegojan

Jag bor i en bur, och i den har jag levt länge. Hur länge? Det vet jag inte. Mitt minne är ju som bekant inte mycket att ha. Men det betyder inte att jag är en idiot. Jag förstår mer än vad ni tror.

Men det är uppenbart att ni tycker om att skratta åt mig när ni får mig att upprepa alla de löjliga ord och fraser som ni säger till mig. Och när ni har skrattat färdigt påstår ni att jag är dum, eftersom ni är övertygade om att jag inte kan komma på något eget.

Likafullt har jag alltid trivts i min bur. Jag har ju fått mat, och det får man väl vara tacksam för. Men det finns även annat som jag har uppskattat. Och då tänker jag i första hand på att jag har haft nöjet att få höra alla de samtal som förts runt det fina matsalsbordet. Och det är inte vilka samtal som helst. Jag bor nämligen hos en lärd person, en som vet så mycket.

Det har som sagt förts en hel del samtal här i huset. Och många är de människor som kommit på besök. I timmar har man suttit och pratat och dividerat om allt möjligt. Och det är väl bra. Eller hur? Tänk bara på hur mycket jag har fått lära mig. Jag borde vara en lycklig papegoja. Visst borde jag det?

Jag medger gärna att det har varit ett nöje att få ta del av samtalen som förts. Ett riktigt nöje. Men inte nu längre. Ni förstår, med tiden har jag blivit allt mer besvärad av alla dessa samtal. Ja, till slut blev de riktigt outhärdliga.

Nu undrar ni kanske: Vad menar du med det, papegoja?

Det finns tre skillnader mellan mig och er. Den första är att jag sitter i en bur, och det gör inte ni. Jag kommer aldrig kunna flyga utanför min bur. Men ni däremot kan fara vart ni vill, för ni har inget stängsel som håller er instängda.

Den andra skillnaden är att jag vet att jag sitter i en bur. Om det råder inget tvivel. Men ni däremot vet inte att ni själva sitter i en bur som finns i era huvuden. När ni läser detta ryggar ni säkert tillbaka, som om ni hade blivit förolämpade. Ja, förolämpade på samma sätt som ni förolämpar mig var gång ni skrattar åt mig när jag upprepar alla era putslustigheter.

Den tredje skillnaden är att jag kan låta bli att upprepa allt det ni säger. Istället kan jag i min bur, när jag än vill, tänka nya tankar; tankar som inte alltid skulle behaga er om ni fick höra dem. Men tänka nya tankar, det kan inte ni. För ni upprepar bara dagarna igenom allt det ni hör och läser. Även han som jag bor hos, och som vet så förskräckligt mycket, upprepar allt det han läser. Det gör han, utan att veta om det. Upprepar och upprepar, så att han nästan blir blå i ansiktet.

Nu förstår ni varför jag inte står ut. Alla ni bara upprepar er. Och varför gör ni det? Jo, för att ni inte kan något annat, när ni sitter där i er bur.

Ur Garays novellsamling Fågelskrämman